Kära Blogg ...

Jag har så svårt för att vakna. Vill bara stanna kvar i sängen trots att jag börjar känna mig tung i huvudet. Förr har jag skyllt på att jag sovit dåligt på natten och att jag inte har något som jag vill upp och göra men det stämmer inte längre. Jag gick och la mig före min man och har sovit som en stock, det är så skönt nu när svalare ute, och kom inte upp förrän ett par timmar senare än honom. Kan det vara brist på frisk luft? Jag kommer inte ut så mycket nu längre för vad ska jag göra ute? Det är inget kul att greja i trädgården efter den där kontroversen med närmsta grannen i somras och promenera omkring själv hur kul är det? Jag får börja gå till jobbet igen. Det är visserligen inte så långt men man kan ju alltid ta en omväg.

Suck!

Jag som kände mig så inspirerad igår kväll!. Ja, fortfarande i morse så tänkte jag att jag skulle skynda mig hem från jobbet och forstätta med skrivandet här. Suck!

Äsch, jag skulle ju inte tänka på tråkigheter och egentligen är ju det inträffade in bagatell jämfört vad många andra får gå igenom. Dessutom är det ju inte jag som är den felfördelade (heter det så?) parten utan min supersnälle man.

Aha!? Vad jag skulle skriva om nu då? Helt tomt. Det är märkligt men jag kan gå omkring och föra dialoger i huvudet och tänka, att det här måste jag skriva om, men när jag sätter mig ner för att skriva så är det alldeles tomt.

Överlag har jag ett rikt "inre" liv. Dagdrömmer och har t ex nästan alltid en melodi i huvudet.

*Fniss* Ett av barnen frågade en gång varför jag så sällan lyssnar på musik men det gör jag ju alltid i själva verket. Ibland kan jag bli hjärtligt trött på en melodin när den blir allt för enträgen. Just nu är det "In My Secret Lif" med Leonard Cohen som har fastnat. Passande va?!

Ibland försöker jag ta mig ur min låssasvärld. Ja, jag vet inte om det är rätt ord, min inåtvändhet då, för man kan bli rätt less på sig själv. Problemet är bara att mitt sociala liv är rätt begränsat. Har inga arbetskamrater eller nära vänner. Förmodligen beror det mycket på mig själv och min förmåga att fly verkligheten. Förr var det böcker. Har alltid älskat böcker och de är ju det perfekta medlet att fly verkligheten.

Som barn drömde jag om att bli bibliotekarie. Faktum är att jag började på kulturvetarlinjen men jag tror inte att jag nånsin kunde föreställa mig att jag skulle klara av det, så när jag blev gravid så gav jag upp det. Med min arbetarbakgrund och dyslexi, visserligen ganska lindrig, blev en del av litteraturen något som jag inte kunde ta till mig. Det är en sak som jag blir irriterad på. Alla dessa kultursnobbar som rackar ner på "vanliga" människors bokval. T ex Camilla Läckbergs och Stig Larssons böcker nu senast.

Mitt senaste "flyktmedel" heter släktforskning. Jag glömmer både tid och rum när jag håller på med det. Tyvärr tycker min nacke inte om att jag sitter framför datorn hela min vakna tid. Därför får jag ransonera min tid där och återuppta min träning på Friskis & Svettis.

Det här är andra gången som jag har de här symtomen. Det sticker i nacken när jag suttit för länge. Har konstant värk i överarmen och två fingrar som domnar på ena handen. Som tur var hade en granne samma symtom när jag fick det första gången och visste var det var. Annars kan man ju i min ålder (som är 50 och inte 37) få för sig att man börjar få problem med hjärtat. Den gången i alla fall så släppte det efter en tids träning och motion och minskad tid framför datorn så jag hoppas det ska gå den här gången med.

Förra gången var det dock den vänstra sidan men den här gången är det den högra. Detta gör att jag har svårt att hålla på med min andra aktuella verklighetsflykt - online-spelet "World of Warcraft". Har svårt att hålla i musen som man behöver. H-vete!!!

Nej, man skulle kanske ta och tänka på det där med att inte sitta så länge framför dator. Men vad ska jag göra i stället?

Kära Blogg ...

Hur svårt kan det vara egentligen!!!! Rizzlo blev med liret "r" och mitt födelsedatum 12 (!?) år försent. Det alldra första försöket blev inget för jag glömde "spara" innan jag "publicerade". Tror jag i alla fall, vi får väl se.

Min man tror att jag släktforskar så jag ska inte hålla på så länge. I fortsättningen ska jag skriva när han har gått och lagt sig.

Varför? Jo, jag sa ju att jag skulle skriva blogg i stället för dagbok och den vill man ju inte att nån läser. Vet han inte att jag skriver blogg kan han ju inte bli nyfiken.

Kan jag inte stå för vad jag skriver? Jodå, men det är inte säkert att de nära och kära uppskattar att ta del av alla min funderingar. Allt är ju inte "rosenrött" som rör sig i mitt huvud.

Nu ska vi se om jag lyckas få ut det här på min blogg.