Kära Blogg ...

Jag ger nu upp Bloggspace och fortsätter med bloggandet på http://rizzlo.wordpress.com.

Tack för mig!

Som stolt moder vill jag här med meddela att min sons band "Eating Pebble" vunnit tävlingen "Urban play ground"

Läs mer om det på iCity.se.

Jag skriver även på http://rizzlo.wordpress.com som  är min reserv när Bloggspace strular.

Jag känner mig lite illa berörd av all uppståndelse kring den tragiska händelsen med Engla. Naturligtvis tycker jag också att det är en hemskt och tragisk händelse, varje förälders mardröm, men att hålla på att skriva bloggar och skicka sms om hur hemsk det är leder ju inte till något. Dessutom är det ju så enkelt för ingen kommer att säga emot dig eller klandra dig för att du tycker att det är hemskt.

Jag undrar hur många av dessa människor som förfasar sig som har tillräckligt med civilkurage för att ingripa för att förhindra att ett barn far illa? Hur många av dem som hellre sett åt ett annat håll än att riskera råka ut för något obehagligt?

Är det kanske så att vi alla behöver förebilder på så kallade vardaghjältar så att vårt civilkurage stärks. Som det är nu så undrar jag om media hellre skriver om tragedier än om hjältemod? Vi matas hela tiden med information om vilken hemsk och förfärlig värld vi lever i och att vi själva bara är stackars offer som inte kan påverka och ändra på någonting. Men är det så?

Hemmabloggaren, som inspirerade mig att skriva det här inlägget, skrev att vi måste tänka på alla barn som far illa. Jag håller med men ännu hellre borde vi med alla medel förhindra att barn råkar illa ut. Så vad kan vi stackart ynkliga och fega människor göra? Jag har funderat på det och kommit fram till att om vi själva inte vågar ingripa och försvara barn som riskerar att råka illa ut så kan vi ju genom att berätta om de som vågar inspirera andra till att våga.

Så min uppmaning blir: Berätta om alla modiga som har civilkurage och vågar ingripa för att hjälpa ett barn eller en annan medmänniska!

Jag ska berätta om vad en släkting till mig gjorde.

En dag för inte så länge sedan var hon nere på stan för att göra lite ärenden. Då fick hon syn på två tonårsflickar som stod och höll fast en tredje. Min släkting uppfattade det som att de var hotfulla mot den här tredje flickan så hon dröjde på stegen för att se hur det skulle utvecklade sig. Hon tänkte att när flickorna såg att de var iakttagna så skulle de inte våga göra något.
Men inte då. Speciellt den ena flickan, som min släkting för övrigt kände igen till utseendet, mötte hånfullt hennes blick och i nästa sekund så fick den fasthållna flickan en rejäl örfil. De släppet henne och hon sprang iväg. De andra flickorna gav sig av åt motsatt håll.
Min släkting tvekade om vad  hon skulle göra men tillslut ger hon sig iväg efter den slagna flickan, hann i fatt henne och frågade hur det gick. Hon berättade också att hon sett allt ihop och frågade om hon skulle ringa flickans föräldrar. Flickan verkade chockad och sa att det behövdes inte men min släkting ville inte bara lämna henne där så hon föreslog att de skulle gå in på polisstationen som låg i närheten. De gick in på stationen och berättar vad som hänt och nu gick flickan med på att de ringde efter föräldrarna.

Jag vet inte hur de hela slutade och vad som utlöste den här situationen men min släktings ingripande visade i alla fall de här flickorna att det finns människor som bryr sig.

När jag rådråkade mitt minne så kunde jag inte komma på en enda modlig handling som jag själv har gjort. En gång har jag i alla fall fått stopp på mobbing. Det var när jag gick en komvuxkurs och jag var 20 år äldre än mina klasskamrater. Vi fick en vikarie som var helt hopplös som lärare och mina klasskamrater drev ohejdat med honom. Jag stod tillslut inte ut med det så jag bad dem för min skull sluta. Det gjorde de som tur var men hade jag inte varit 20 år äldre vet jag inte om jag vågat.

Det här är exempel på handlingar som kan göra skillnad. Nog har ni väl liknade historier att berätta. Berätta dem och inspirera andra till att våga säga ifrån när någon far illa!

De 30 dagarna har nu gått och jag tycker att jag har klarat av det bra. Jag har bara frångått dieten vid fyra tillfällen och då har det varit på grund av mitt sociala liv krävt det och då endast en måltid under den aktuella dagen.

Det jag befarande skulle bli det svåraste att avstå ifrån blev det lättaste, alkohol. Svårast var att avstå var mitt eftermiddagste. Jag har på köpet lärt mig äta vegetariska rätter och att tycka det är gott. Jag har också lärt mig att använda örtteer (infusioner) istället för att äta huvudvärkstabletter och som uppiggande. Jag är förvånad över hur effektivt rosmarintet är. Jag har även gått ner 5 kg i vikt. Den här omstarten har även inspirerat mig till att börja med yoga och det tänker jag fortsätta med.

Vad jag inte insåg förrän efteråt var hur bra jag faktisk blev i magen av dieten, Ja, inte första veckan, som man nog får räkna som en omställningsvecka, men sedan.

I söndags var vi iväg till Ikea för att köpa ny säng till äldsta sonen, en försenad födelsedagpresent. Naturligtvis passade vi på att återigen titta på kök och köksutrustning. Vi funderar fortfarande på om vi ska ta ett billigare Ikeakök eller ett lite dyrare designkök. Vi ettiden var vi dock klara och jag började må lite lätt illa. Om det var av hunger eller för att jag ätit en skinkmacka på morgonen för första gången på 30 dagar det vet jag inte.
Eftersom vi ju i stor sätt var klara så tänkte jag att vi kunde äta när vi kom hem. Sängen är 1.20 bred så var vi tvungna att ta den på släpet. Eftersom vi inte direkt var ensamma på Ikea så gick mannen iväg för att hämta bil och släp medan sonen och jag gick till varuutlämningen för att hämta sängen. Naturligtvis fanns det ingen lastplats för bil med släp, vilket är konstigt tycker jag, så vi fick fort som attan försöka få upp sängen på släpet och ge oss iväg.
Nästan omedelbart hörde jag något konstigt läte från hjulet på min sida i fram på passegrarsidan. Hade vi fått punktering? Nej, påstod mannen det borde känts mer i ratten. Det blev värre och värre. Tillslut stannade vi och såg efter men kunde inte se något. Möjligtvis att det kanske var lite mindre luft i höger framdäck. Vi åkte vidare men det blev bara värre och värre så vi beslöt att pumpa däcket. På närmsta mack var det kö till luftpumpen. Folk håller väl på att byta till sommardäck. Så vi tänkte prova nästa mack men nu lät det ännu värre. Jag fick i uppgift att gå ur bilen för att se om jag kunde se något konstigt när mannen körde bilen långstamt framåt. Det kunde jag! En skruv, eller vad det nu var, med ett 2,5 cm stort huvud satt i däcket och eftersom det småregnade kunde jag se hur det bubblade när luften pös ur däcket. Inte undra på att det lät när vi körde.

Klockan hann att bli över tre innan vi kom hem och fick lite mat i magen. Trots att jag åt nästan vegetarisk (bara några enstaka räkor fanns kvar i de rester jag åt) blev magen inte gladare. Den bubblade och lät. I går åt jag bara enligt dieten förutom mitt eftermiddagste men magen var lika bubbligt och uppblåst för det.
Idag känns det faktiskt bättre så jag vet egentligen inte varför magen var som den var. Kanske är det så att den sakta måste vänja sig vid kött igen. Vi åt köttgryta i söndagskväll eftersom vi skulle iväg och dansa och den hade vi klar i frysen. Magert kött är nämligen tillåtet sista helgen.
Jag hade mina farhågor om att min magen inte tål laktos eller gluten så därför hade jag tänkt på att bara börja med det ena i taget för att se hur magen reagerar. Att nötkött skulle vara något magen reagerar på tänkte jag aldrig på. Fast jag har ju hört att människor som varit vegetarianer ett tag har svårt att tvärt börja äta kött igen.

Så alltså inser jag, nu när magen bråkade, hur bra min mage mått under de sista 20 dagarna av dieten. Nu gäller det bara att luska ut varför.